joohaannah

Utan dina andetag, del 1

Nyvaket slog jag långsamt upp mina ögonlock. Det var mörkt. Nej, det var kolsvart. Det föll ner någon form av grus i ögonen på mig så jag blev tvungen att blinka... men ju mer jag blinkade, desto mer grus föll innanför mina ögonlock. Jag lyfte min hand för att gnugga bort gruset i mina ögon, men det kändes som om någonting hindrade mig. Det låg som ett tryck över hela mig. Mot mina armar, ben, rygg, mage och ansikte... Jag kunde kpannt röra mig. Paniken började krypa sig fram inom mig och jag började oroligt vicka fram och tillbaka med mina fingrar. När jag gjorde det föll det grus ner i handen på mig. Men det känndes inte som grus... Det var alldeles för mjukt. Paniken växte och växte och jag började röra hela kroppen för att komma undan det obehagliga trycket. Jag kunde inte andas! Det kom ingen luft ner i mina lungor! Trycket hindrade min bröstkorg från att rymma luften i mina lungor. Mitt hjätra började slå allt snabbare... Blodet dunkade i mina tinningar och jag började tappa kontrollen. Paniken tog övertaget om mig. Vart var jag egentligen? Hur i hela världen hade jag hamnat här?

Jag hade nu börjat få lite luft runt mig. Jag fortsatte att gräva allt snabbare. Men vad var egentligen upp och vad var ner? Åt vilket håll är jag påväg? vad var det som höll mig nere? Tankarna snurrade okontrollerat i huvudet på mej och jag drog undan vad det nu var med en kraft jag inte ens visste att jag själv hade. Jag gjorde det om och om igen och tillslut hade jag fått utrymma nog att sätta mig upp. Jag visste inte vart jag skulle eller vart jag var, men en sak visste jag. Här kunde jag inte stanna. Utan luft skulle jag inte överleva. Jag kände pulsen i mina ådror och mitt hjärta som skenade iväg. Det var kolsvart runt om mig och jag kunde inte se någonting alls. Det kändes som om jag hade fått en riktig energikick, för hur länge jag än grävde så blev jag inte trött. Jag hade nu grävt mig utrymme nog att ställa mig på huk. Med mina händer grävde jag åt vad jag trodde var uppåt, och sedan tryckte jag ifrån med benen allt vad jag orkade. Vad det nu än var som jag befann mig bland så stramade det åt om mig igen. Jag struntade i att jag fortfarande inte kunde andas, och jag hade ingen tid till att fundera över varför jag inte blev trött... Jag bara grävde och grävde med tankarna rusandes i mitt huvud. Då såg jag ljuset. Det sken igenom ett litet, litet hål och min iver började växa sig ännu större. Det ljuset, var det vackraste jag någonsin sett. Jag såt uppåt mot det lilla hålet och grävde lite i det med fingrarna. Sedan tryckte jag ifrån med fötterna en sista gång, och jag for med en väldig kraft upp och landade på marken. Jag flämdade till något fruktansvärt och kände hur den ljuva luften trängde in i mina lungor igen. Jag slöt ögonen, tog ett djupt andetag och njöt av den friska luften. Den varma vinden smekte mina hud och jag kände hur sandkornen och den fuktiga jorden lyfte från min hud och flög iväg tillsammans med vinden. Jag slog upp mina ögon och tittade upp i de gröna trädkronorna. Löven sjöng i vinden och krenarna dansade fram och tillbaka. Plötsligt kom jag på mig själv med en brännande smärta i strupen. Jag tog upp mina jordiga händer och pressade dem mot min hals. Vad hade egentligen hänt med mig? varför hade någon begravt mig levande död nere i marken? Varför vore jag inte död? Jag hade ju faktiskt legat där nere helt utan syre eller luft......