joohaannah

Ja, eftersom det är några stycken som tydligen tror att jag har fått allt serverat inom hästvärlden så tänkte jag skriva ett inlägg om hur mitt hästliv har sett ut och utvecklats.

Jag har hört flera som säger ”du har det så jävla lätt/bra”. Vad fan vet ni om det?

För att komma så jäkla långt som jag har gjort idag så har jag fått stå ut med och vara med om otroligt mycket, det ska ni veta. Jag om någon vet att man får slita RÖVEN av sig om man tillslut skall få det man längtat efter och drömt om enda sen man var liten… Jag VET hur det är att önska sig en alldeles egen ponny varje gång man blåser ut ljusen på tårtan… Jag VET hur det känns att veta att den önskan aldrig kommer att gå i uppfyllelse… Jag VET hur stor den enorma glädjen och lyckan är, då man tillslut inser att jag skall få en egen ponny, efter alla år av slit, längtan, förtvivlan, brustna hjärtan och krossade förväntningar.

Jag vet, att om man skall komma från ingenstans till att bli det jag är och har idag, så får man lära sig att anpassa sig efter alla andra. I hästvärlden handlar det ALDRIG om vad du själv vill. Det handlar om häst/stallägarens krav och hästens behov. Om du är sjuk en dag… vad gör du då? Ja, att du sitter hemma och har lite feber skiter hästägaren FULLSTÄNDIGT i! Du har din dag och då är det ditt ansvar att du tar hand om hästen. Är du sjuk så är det ju synd om dej, du får ju rida ändå. Det är ju inte ägarens problem? Har du tagit på dig ansvaret och jobbet så får du fan se till att utföra det med! Om du fryser röven av dej för att det spöregnar ute eller om du inte orkar rida för att du va på fest igår… Det är väl för fan ditt problem, inte ägarens? Du får ju ta dig i kragen och rida ändå! Att låta hästen stå där ute i hagen och frysa för att du inte vill gå ut i regnet, vafan är det för stil? Asså så gör man bara inte. Samma sak gäller vattnet. Jag menar, du skiter ju inte i att ge hästarna vatten bara för att du inte orkar bära hinkarna?

Det jag har skrivit här ovan är inte det jag menar att jag vill med mina medryttare, utan det är vad jag själv bland annat har fått vara med om. Det är på det sättet som jag har blivit behandlad. Exempelvis, en vecka så hade jag hand om en av hästarna för att ägaren var bortrest. Jag var svinsjuk hela veckan och mådde verkligen så jävla dåligt. Två av dagarna var jag verkligen nere i botten och orkade ingenting, så jag kunde helt enkelt inte ridit. Jag cyklade ändå upp till stallet och fixade hela stallet och ryktade hästen, men jag lät henne vila för det skulle aldrig funka att rida. Jag hade inga som helst krafter kvar och denna ponnyn var en galet het och studsig häst. Ni kan ju tänka er hur det skulle slutat?

Men sen när ägaren kom hem från semestern och såg att jag inte ridit två av dom dagarna under hela den tiden, ca 10 dagar, så blev hon totalt rasande! Jag fick världens utskällning och hon sa till mig att jag inte fick fortsätta att rida hennes häst. Dock efter ett par veckor så bad hon mig att börja igen. Tror ni att det är något som jag skulle göra mot mina medryttare? Nej… aldrig att jag skulle vara så kall! Jag vet hur krossad man blir när ägarna är så kalla och tar hästarna ifrån en. Jag vet hur jävla ont det gör.

Ett annat exempel är en gång på en annan häst med helt annan ägare… Det var mitt i vintern och det var glashalt ute. Det blåste typ orkan ute och jag minns det så jäkla väl. Jag hade hur mycket kläder som helst, men ingen mössa under hjälmen. Mina öron frös till is och det verkligen värkte i dom. Det var en sån där farligt bitande kyla ni vet… En annan ägare i stallet frågade om jag verkligen skulle rida, för hon själv gjorde inte ens det i detta vädret. Men jag var ju tvungen, maktlös som jag var, eller hur? Jag hade så ont och var så kall att jag höll på o brista i gråt när jag red. Men sket jag i att rida för det? Självklart inte! Har ägaren sagt till dig att rida, ah då gör du fan det med. Det är ingenting du sätter dig upp emot, för då vet du att du kan bli av med denna älskade häst på mindre än två minuter, för som medryttare har du ingenting att säga till om och du är totalt jävla maktlös.

En annan ägare har också satt mig på ett arbete som hon inte hade någon rätt till att göra. Men sa jag emot? Nejdå. Jag drog på mig mitt smile och sa ja, för att säga emot ägaren är fan ingenting du gör om du vill komma nån stans med hästarna! Hon sa alltså till mig att rensa ogräs i hela paddocken och att jag skulle ta bart alla stenar som fanns där. Så ja, mitt i all stressen med betygen fick jag sitta och rensa ogräs och sten i två hela dagar, och det fula var… Att bara två dagar senare så flyttade hon hästen och jag fick inte se honom mer.

Ännu en ägare har bett mej att mocka ur hela sommarhagarna med skit. Och nu borde ni ha lärt er att som medryttare så säger man inte nej? Ne, det är bara att gilla läget.

Asså jag tror inte att ni förstår hur jävla mycket jag har slitit och utsatt mej för… Jag har fan aldrig protesterat och ja se vad jag har vunnit på det? Efter ett antal år i flera olika stall så visste många vem jag var. Men jag fick ligga i med! Jag fick, jämt erbjuda mig om att hjälpa till med hästar, ridning och i och utsläpp. Okej, ställgörat var inte kul, men folk gillade att jag erbjöd mej och där vann jag deras förtroende. Fler och fler ville ha mej som medryttare och nu ska jag säga er en sak…

Sommaren 2007, alltså sista sommaren som medryttare, Så sed jag minst två hästar om dagen, varje dag hela sommaren… och jag ägde inte en enda av dom. Under en vinterperiod – den tråkigaste tiden, så hade jag tre medryttarhästar, alla i olika stall… och jag red 5 dagar i veckan och tränade badminton 4 dagar i veckan plus cuper på vissa helger. Ja vad äre jag sagt? Vill man ngt så får man FAN ligga i, det vet jag!

Asså ni som säger att jag får allt serverat…. Säger ni det efter det här MEGAlång inlägget så gråter jag. Jag har rent ut sagt fått SLAVA för vissa ägare! Vill du bli någonting inom hästvärlden så är fan det sista du får tänka på dej själv. Du kan ha dina mål och drömmar, men håll dom för dej själv. Du kan bytas ut så jäkla lätt så det är inte sant, och på två minuter så är hela din värld borta. Det västa som finns är att se hästen du älskar över allt annat på denna jord försvinna ur dina ögon och du vet att du aldrig mer kommer att få se den. Kan ni tänka er? Alltås jag gråter är idag fast att det var 4 årsen det hände. Det känns som om det var igår som jag kom upp till stallet och varken hittade nån häst, utrustning eller förklaring. Kan ni tänka er? Helt utan förvarning? Allting som hela ditt jävla liv kretsat runt de senaste året är borta, och du har aldrig ens fått en möjlighet till att säga hejdå? Kan ni förstå den jävla förtvivlan? Kan ni förstå att jag fan inte allt fått allt färdiglagat på en tallrik? Kan ni förstå… hur arb, ledsen och besviken jag blir må människor… Som tror sig veta allt om mej, och säger att jag har det så jävla bra och att jag inte behöver stå ut med samma skit som dom? Asså åh jag hittar inte orden! Allt jävla slit som jag har fått gå igenom har jag FAN inte gjort för min skull. Jag har gjort det för de älskade djuren som under hela mitt liv har betytt så jävla mycket för mej. När du älskar någon, så är väl den sista du tänker på dej själv? Om du vet att du kan förlova den här älskade varelsen så jävla lätt, trotsar du verkligen människan som har makten?

Det jag inte kan förstå… Det är hur människor kan komma och gå så jäkla lätt. Finns det verkligen ingen som känner på samma sätt som jag? Finns det verkligen ingen som skulle offra allt, precis som jag fått gjort i vissa tillfällen, för att ni älskar djuren? Åh det gör så ont i mig. Är verkligen mitt synsätt och intresse så jäkla olikt alla andras? Ser ni hästarna som saker och sysselsättning, inte som en bästa vän och någon att älska? Hur fan kan alla vara så jäkla okänsliga och kalla? Asså jag kan inte förstå…



Källtorps Urax, Sommaren 2007 !