Utan dina andetag, del 3
Jag såg ner på mannen som låg livlös på marken med armar och ben åt alla håll. En förtvivlan väcktes inom mig och jag undrade vad jag egetnligen hade gjort? Hade jag verkligen dödat en annan människa? Jag lade min hand mot hans kind och puttade försiktigt till hans huvud. Han huvud rullade över och lade sig med den ena kinden mot marken. Jag flämtade till. Vad i hela världen hade jag gjort? jag tog tag om mannens axlar och skakade honom, men han var totalt livlös. Jag kände mig alldeles chokad. Mina ögon var stora som klot och mitt hjärta skenade iväg igen. Jag ställde mig hastigt upp och snurrade runt. ingen hade sett mig. Jag kunde höra bilar åka på en väg längre bort. Jag visste inte vad som hade tagit åt mig. Hur hade lilla jag på knappt 160 cm kunnat putta omkull en så stor och kraftig man? Varför i hela friden hade jag bitit honom? Vad var felet på mig?
Jag sprang fram till mannen och lyfta lätt upp honom i min famn. jag hade förberett mig på att få släpa iväg honom, vart jag nu skulle göra av hans kropp, men jag lunde till och med bära honom! Var ifrån kom all min otroliga kraft? Vad var det för konstig energikick jag hade fått? Jag snurrade kvickt runt med manskroppen i min famn. hans armar hängde och huvudet kändes lika ostabild som ett spädbarns. Utan att tänka mig för började jag springa. Jag började lite försiktigt, men ju längre in i skogen jag kom, destu snabbare sprang jag. Jag susade förbi träden snabbare än någonsin. jag förundrade mig över att jag fortfarande inte blev trött, men det var inget som jag hade tid att tänka på nu.
När jag sprungit i flera minuter tvärstannade jag mitt inne i skogen. Jag la ner kroppen med en oförsiktig duns och mörjade genast gräva. Jag grävde så snabbt jag bara kunde och jorden flör i luften. När jag tyckte att hålet såg tillräckligt ut som en grav så gick jag för att hämta liket, och slängde sedan ner det i hålet. Jag putte sedan ner jordhögen i hålet och begravde kroppen. Jag satte mig ner bredvid graven jag gjort och granskade den stora jordfläcken utan gräs. Det var det enda partiet i synhåll som inte hade något gräs. Jag började vagga fram och tillbaka, drog upp knäna till magen och låste fast dem med armarna. Utan att tänka på det började jag nynna på en gammal vaggvisa som min mamma alltid sjöng för mig när jag var liten. "Vem kan segla utan vind, vem kan ro utan åror? vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar"?
Min mamma... gud vad jag saknade min mamma. Vart var hon? vart var jag? Och min ynkliga lillasyster? hade pappa gjort henne något under tiden jag varit borta? hur länge hade jag egentlgien varit borta? Jag fortsatte att gunga fram och tillbaka... Jag hade dödat en människa. Jag hade sugit blodet ur hans årdor. vem var jag egentligen? Vad var jag egentlgein? Jag slöt ögonen ett par sekunder innan jag resta mig upp och gick fram till ett av träden. jag såg upp mot den gröna trädkronen och andades in den friska luften. Det kändes som om hela jag var tung som en sten, samtidigt som det kändes som om jag svävade fram. Jag drog ner en gren och bröt av den. Jag satte den i jorden som jag täckt över hålet med, vände ryggen mot den och började gå mot ljudet av bilar och en doft av avgaser. Jag gick med en tung kropp, och med lätta steg. I vanliga fall brukade jag snubbla mig fram genom skogen bland alla grenar och mossa... Men det här var inget vanligt fall. Det här var ingen vanlig dag... Och det var verkligen ingen vanlig gärning jag nyss utfört.
Utan dina andetag, del 2
Med båda händerna pressade mot min hals såg jag ner på mina slitna kläder. Både min hud och mina kläder var täckta med jord och lera... Jag blev äcklad av att se hur fruktansvärt smutsig jag var. Sedan upptäckte jag något annat... Mina kläder var inte bara täckta utav lera. De var också fulla av stora blodfläckar. Jag ryggare bakåt och kände kalla kårar längs min ryggrad. Jag tog försiktigt bort mina händer från min brännande hals och granskade dem noga. Också de var fulla av blod. Det pulsrade i mina ådror och jag kände hur mitt hjärta häftigt slog. Jag reste mig upp på fötter och såg mig om. Vad var det som hade hänt med mig? Vad hade jag råkat ut för? Det som skrämde mig allra mest var just att jag inte själv var medveten om vad jag hade varit med om. Och varför låg jag nergrävd i marken? Vart var jag egentlgien någon stans? Då hörde jag i marken hur någon kom gående en bit bort. Det var som om det ekade i marken då personen satte sin fot mot den. Jag kröp genast ihop med kroppen och drog upp mina axlar. varenda muskel i min kropp var spänd och jag förvänades över att allt känndes så klart och tydligt. Jag kunde se allt perfekt, till och med små damkorn som flög i luften. Jag stod framåtlutad med böjda ben och öppna, krampaktiga händer. Min överläpp var uppdragen och ur min strupe kom det ett väsande, otäckt ljud. vad fan höll jag på med ? Varför gjorde jag såhär? men det kändes så naturligt. Det kändes som om det vore det ända rätta att göra just nu.
Fram bland de grönda buskarna kom en lång, kraftig man gående. Han var lång, nårmare två meter och hade en stor, rund ölbage som skumpade när han gick. Han var alldeles skalligpå huvudet och hade en buskug mustarch över sin överläpp. Jag kände hur den brännande smärtan i halsen blev allt hetare och hetare. Det kändes rent ut sagt som om min hals brann. Helt okontrollerat började det väsande ljudet från min strupe att låta allt högre och högre. Det for så många tankar i mitt huvud att jag inte längre visste vad jag gjorde. jag kröp ihop mer och mer och min kropp blev bara krampaktigare fö varje hundradel som gick. Då fick han syn på mig. Mannen stannade upp med en blick full av förskräckelse. Han höjde sina händer mot mig och började backa någon otroligt långsamt. Jag tog ett stek framåt lika långsamt som han flyttade sin fot bakåt. Jag hörde hur hans hjärta slog snabbare och snabbare... Då blåste vinden mig rakt på mig och mannens ljuvliga men samtidigt beska doft hamnade rakt i mitt ansikte. Aldrig förr hade jag stött på någonting som luktade lika delikat. Jag tog ett djupt andetag och andades in hans otroliga lukt, innan jag tryckte ifrån med mina ben mot marken och tog ett gigantikt språng. Jag landade mitt framför mannen, bara några centimeter från hand ansikte. Jag log retsamt mot honom medan han såg på mig med sin skräckslagna blick. Sedan slog jag blixtsnabbt till honom över bröstet med båda mina händer så han kastades flera meter baklängses. Innan han ens hann reagera stod jag hukad över honom med min överläpp uppdragen och med det väsande ljudet från min strupe. Han öppnade munnen för att säga något, men i exakt samma ögonblick kastade jag mig ner och högg med mina tänder i hans hals. Jag lät det ljuvliga blodet sippra in i min mun medans hans öronbedövande skrik ven igenom skogen. Min hjärna stod helt still. Allt jag visste var att det här var det underbaraste jag någonsin smakat och varit med om.
Utan dina andetag, del 1
Nyvaket slog jag långsamt upp mina ögonlock. Det var mörkt. Nej, det var kolsvart. Det föll ner någon form av grus i ögonen på mig så jag blev tvungen att blinka... men ju mer jag blinkade, desto mer grus föll innanför mina ögonlock. Jag lyfte min hand för att gnugga bort gruset i mina ögon, men det kändes som om någonting hindrade mig. Det låg som ett tryck över hela mig. Mot mina armar, ben, rygg, mage och ansikte... Jag kunde kpannt röra mig. Paniken började krypa sig fram inom mig och jag började oroligt vicka fram och tillbaka med mina fingrar. När jag gjorde det föll det grus ner i handen på mig. Men det känndes inte som grus... Det var alldeles för mjukt. Paniken växte och växte och jag började röra hela kroppen för att komma undan det obehagliga trycket. Jag kunde inte andas! Det kom ingen luft ner i mina lungor! Trycket hindrade min bröstkorg från att rymma luften i mina lungor. Mitt hjätra började slå allt snabbare... Blodet dunkade i mina tinningar och jag började tappa kontrollen. Paniken tog övertaget om mig. Vart var jag egentligen? Hur i hela världen hade jag hamnat här?
Jag hade nu börjat få lite luft runt mig. Jag fortsatte att gräva allt snabbare. Men vad var egentligen upp och vad var ner? Åt vilket håll är jag påväg? vad var det som höll mig nere? Tankarna snurrade okontrollerat i huvudet på mej och jag drog undan vad det nu var med en kraft jag inte ens visste att jag själv hade. Jag gjorde det om och om igen och tillslut hade jag fått utrymma nog att sätta mig upp. Jag visste inte vart jag skulle eller vart jag var, men en sak visste jag. Här kunde jag inte stanna. Utan luft skulle jag inte överleva. Jag kände pulsen i mina ådror och mitt hjärta som skenade iväg. Det var kolsvart runt om mig och jag kunde inte se någonting alls. Det kändes som om jag hade fått en riktig energikick, för hur länge jag än grävde så blev jag inte trött. Jag hade nu grävt mig utrymme nog att ställa mig på huk. Med mina händer grävde jag åt vad jag trodde var uppåt, och sedan tryckte jag ifrån med benen allt vad jag orkade. Vad det nu än var som jag befann mig bland så stramade det åt om mig igen. Jag struntade i att jag fortfarande inte kunde andas, och jag hade ingen tid till att fundera över varför jag inte blev trött... Jag bara grävde och grävde med tankarna rusandes i mitt huvud. Då såg jag ljuset. Det sken igenom ett litet, litet hål och min iver började växa sig ännu större. Det ljuset, var det vackraste jag någonsin sett. Jag såt uppåt mot det lilla hålet och grävde lite i det med fingrarna. Sedan tryckte jag ifrån med fötterna en sista gång, och jag for med en väldig kraft upp och landade på marken. Jag flämdade till något fruktansvärt och kände hur den ljuva luften trängde in i mina lungor igen. Jag slöt ögonen, tog ett djupt andetag och njöt av den friska luften. Den varma vinden smekte mina hud och jag kände hur sandkornen och den fuktiga jorden lyfte från min hud och flög iväg tillsammans med vinden. Jag slog upp mina ögon och tittade upp i de gröna trädkronorna. Löven sjöng i vinden och krenarna dansade fram och tillbaka. Plötsligt kom jag på mig själv med en brännande smärta i strupen. Jag tog upp mina jordiga händer och pressade dem mot min hals. Vad hade egentligen hänt med mig? varför hade någon begravt mig levande död nere i marken? Varför vore jag inte död? Jag hade ju faktiskt legat där nere helt utan syre eller luft......
