joohaannah

Jag sög ur de sista dropparna som fanns kvar i hans ådror och lyfte sedan upp huvudet. Det rann blod längs min haka och ner på mina kläder som nu var täckta med nytt blod. Jag hade verkligen blod överallt! Den brännande smärtan i min hals var nu som bortblåst och jag suckade av en djup lättnad. 

Jag såg ner på mannen som låg livlös på marken med armar och ben åt alla håll. En förtvivlan väcktes inom mig och jag undrade vad jag egetnligen hade gjort? Hade jag verkligen dödat en annan människa? Jag lade min hand mot hans kind och puttade försiktigt till hans huvud. Han huvud rullade över och lade sig med den ena kinden mot marken. Jag flämtade till. Vad i hela världen hade jag gjort? jag tog tag om mannens axlar och skakade honom, men han var totalt livlös. Jag kände mig alldeles chokad. Mina ögon var stora som klot och mitt hjärta skenade iväg igen. Jag ställde mig hastigt upp och snurrade runt. ingen hade sett mig. Jag kunde höra bilar åka på en väg längre bort. Jag visste inte vad som hade tagit åt mig. Hur hade lilla jag på knappt 160 cm kunnat putta omkull en så stor och kraftig man? Varför i hela friden hade jag bitit honom? Vad var felet på mig?

Jag sprang fram till mannen och lyfta lätt upp honom i min famn. jag hade förberett mig på att få släpa iväg honom, vart jag nu skulle göra av hans kropp, men jag lunde till och med bära honom! Var ifrån kom all min otroliga kraft? Vad var det för konstig energikick jag hade fått? Jag snurrade kvickt runt med manskroppen i min famn. hans armar hängde och huvudet kändes lika ostabild som ett spädbarns. Utan att tänka mig för började jag springa. Jag började lite försiktigt, men ju längre in i skogen jag kom, destu snabbare sprang jag. Jag susade förbi träden snabbare än någonsin. jag förundrade mig över att jag fortfarande inte blev trött, men det var inget som jag hade tid att tänka på nu.

När jag sprungit i flera minuter tvärstannade jag mitt inne i skogen. Jag la ner kroppen med en oförsiktig duns och mörjade genast gräva. Jag grävde så snabbt jag bara kunde och jorden flör i luften. När jag tyckte att hålet såg tillräckligt ut som en grav så gick jag för att hämta liket, och slängde sedan ner det i hålet. Jag putte sedan ner jordhögen i hålet och begravde kroppen. Jag satte mig ner bredvid graven jag gjort och granskade den stora jordfläcken utan gräs. Det var det enda partiet i synhåll som inte hade något gräs. Jag började vagga fram och tillbaka, drog upp knäna till magen och låste fast dem med armarna. Utan att tänka på det började jag nynna på en gammal vaggvisa som min mamma alltid sjöng för mig när jag var liten. "Vem kan segla utan vind, vem kan ro utan åror? vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar"?

Min mamma... gud vad jag saknade min mamma. Vart var hon? vart var jag? Och min ynkliga lillasyster? hade pappa gjort henne något under tiden jag varit borta? hur länge hade jag egentlgien varit borta? Jag fortsatte att gunga fram och tillbaka... Jag hade dödat en människa. Jag hade sugit blodet ur hans årdor. vem var jag egentligen? Vad var jag egentlgein? Jag slöt ögonen ett par sekunder innan jag resta mig upp och gick fram till ett av träden. jag såg upp mot den gröna trädkronen och andades in den friska luften. Det kändes som om hela jag var tung som en sten, samtidigt som det kändes som om jag svävade fram. Jag drog ner en gren och bröt av den. Jag satte den i jorden som jag täckt över hålet med, vände ryggen mot den och började gå mot ljudet av bilar och en doft av avgaser. Jag gick med en tung kropp, och med lätta steg. I vanliga fall brukade jag snubbla mig fram genom skogen bland alla grenar och mossa... Men det här var inget vanligt fall. Det här var ingen vanlig dag... Och det var verkligen ingen vanlig gärning jag nyss utfört.