joohaannah

Vi klättrade förväntansfullt upp för det otroligt höga berget med halmbalar. Efter mycket kämpande kom vi äntligen upp, och vi smög fram till det lilla hålet. Jag satte mig ner på knä och tittade in i hålet, men det var kolsvart. Man kunde höra ett litet ljud... från småttingarna när de krälade där inne i halmen. Jag stack in min hand.... så långt jag bara kunde. När jag inte nådde ända fram så sträckte jag mej lite längre in, och kunde känna något litet och mjukt. Jag tog upp den pyttelilla ungen i min hand, och drog långsamt ut handen igen. Jag lutade mig bakåt och kollade ner i min hand, påväg ut från den djupa lilla tummeln. Jag möttes av två klarblå ögon, nyss öppnade... Och jag möttes av en ljusgrå liten kattunge, med en vit liten bläs som täckte den lilla nosen... och som förskräckt pep fram ett litet jamande. De fyra vita tassarna var så små, och de små klorna drogs in i mitt skinn. Han såg rakt på mig, och jag tänkte... Låt det här vara en liten kille... Så han kan få följa med mig hem ♥

Nu ligger den lilla sötingen här bredvid mig... Med sin vita näsa vilandes på sina visa tassar. Lillen är inte längre liten... Nej, lillen har blivit en stor och ståtlig hankatt. Han fick följa med mej hem, och han fick heta Felix. Döpt efter Felix ketchup!



En bild tagen några veckor efter att vi tagit hem dem. Tänk... han var ännu mindre när han kom :( ursh vad små dom var! Men bättre det än att dom inte fått behålla livet... Det är farligt när man har 9 katter pringandes på gården!