joohaannah

Det känns som det är hur många som hellst som gör slut nu för tiden. Alla bara ger upp allt och börjar bråka. En sak som jag tycker så så sjukt är att alla måste börja bråka och vara elaka mot varandra när man gör slut. Kan man inte bara acceptera att det inte funkar längre, och bara gå vidare istället för att stå kvar o ösa en massa skit över varandra som ändå bara sårar?

Jag tror också, att om man fortfarande älskar personen när man bestämmer sig för att gå skilda vägar... så kan man reagera på lite olika sätt. Vissa väntar och bönar och ber om att få komma tillbaka... och ber om förlåtense. Andra kan tillexempel göra allt för att försöka intala sig själv om att det är bättre att leva ett liv utan denna människa. Jag tror att det lätt kan bli konflikter i båda fallen... i Det första fallet där jag tror att man bönar och ber om att personen skall ta en tillbaka... där tror jag att den personen som man vill ska ta tillbaka en tröttnar något oerhört på att ens eget ex springer efter en och tjatar trots att man inte ens är ihop. Jag tror att personen bara kommer att tycka mer illa om en och kommer att störa sig mer på en. Alternativt tror jag att man blir glad och känner sig otroligt älskad... Jag tror att det faktiskt kan tändas en gnista igen och man förstår hur mycket man faktiskt älskar personen, då denna människa så tydligt visar själv vad den tycker. jag tror att det är en enorm balansgång och att man måste känna av situationen innan man sätter igång och tjatar... Det kan misstolkas så himla lätt.

i det andra fallet... Där man gör allt för att intala sig själv om att det inte funkar, så kan allting lätt bli missförståt. Jag tror att det är lätt att man ljuger och säger man egentligen itne tycker om personen... alltså negativa saker bara för att man själv ska intala sig själv om att personen inte är bra för en. Man kanske kallar denne för konstiga saker bland sina egna kompisar... man akn sprida ryckten, ge blickar osv. Jag tror också att det är oerhört lätt att kompisar emellan blir osams pga detta. Kompisarna blir arga för att personen "ljuger", och visst ljuger man.... Men man ljuger för att man själv mår dåligt. Jag tror att det blir som en typ av räddning.

jag anser alltså, att människan på anternativ nummer två mår precis lika dåligt som människan på alternativ nummer 1. Det viktiga är att ens kompisar ställer upp för en då man mår dåligt, även om vi kan bete oss som svin pga kärleken. Kärleken kommer och går, men vännerna består... eller vad är det man brukar säga?

Som en kompis sa till mig idag.... Det är bara de riktiga vännerna som stannar kvar och stöttar och verkligen blir glada för min skull. De vännerna som inte kan känna glädje över min lycka... De är inga riktiga vänner.

Jag har flera flera kompisar som gjort precis som jag skrivit här över och jag tror att riktigt många kan känna igen sig i det. Det här är verkligen inte riktat till någon speciell person, utan mest en tanke och fundering som jag själv har. Ser ni på det på ett annat sätt så är ju det helt okej. Men, om nån skulle fråga mej vem jag skrivit om så skulle ni få ett svar med otroligt många namn... För det här har följt mig enda sedan jag gick i 8an, då min dåvarande bästa vän nyss gjort sluta med sin pojkvän. Hon sa att hon hatade honom. Hon kallade honom för astaskiga saker och ljög och sa att han gjort saker som han inte alls hade... Men så gick det ett par veckor och så blev dom tillsammans igen, och hon var den lyckligaste människan på jorden.