joohaannah

Ja, det här är väl ändå något som berör alla. Jag tror att vi alla nån gång mist någon nära vän, av olika anledningar... Kanske flyttar vi, glider ifrån varandra, skaffar nya vänner osv.

Idag träffade jag en gammal kompis till mej från Högstadet. Jag och Roddan gick ocg mötte honom ute, vi gick till statoil o sen hem till mej o kolla film. Min tanke var ungefär... Herregud vad han har förändrats! Okej, han för förändrats sjukt mycket till utseendet, men han är verkligen samma gamla Isack på insidan. Sen tänkte jag... undra om han tycker detsamma om mig?

Ibalnd när man ska träffa gamla kompisar igen så kan man känna sig lite nervös... men när man väl träffar personen så känns det så självklart! Tillexempel med olivia! Ibland när jag ska va med henne så känns det så sjukt konstigt... Vi känner ju inte varann längre, men när vi väl träffas så är allt som vanligt. Det är lixom som det alltid har varit. 

Jag tycker att det är synd att det blir så att man förlorar sina vänner. Det känns lixom som om det inte är något man kan göra åt. Hur mycket man än vill att det ska fungera så gör det de inte.. Finns inte tiden så finns den inte. Finns inte möjligheterna så finns de inte. Jag tror också att vänskapen måste vara "ömsesidig". Om det hela tiden är en person som anstränger sig och vill träffas när den andre inte "orkar", då tröttnar man tillslut... Även om den andra personen innerst inne vill hålla uppe vänskapen.